dale idag

sagan vs verkligheten: 1-0

Det fanns en gång ett musikstycke, komponerat av världens i särklass bäste kompositör. Musikstycket var bortom något som någon någonsin hade hört. Små spröda toner vävdes på ett underbart sätt samman med stora väldiga avsnitt. Musikstycket var fulländat, det hade allt som ett stycke skall innehålla. Noterna till stycket förvarades på stadens museum, eftersom det ansågs att alla försök att spela stycket var en förvanskning av originalet.

En dag bestämdes det att musikstycket inte längre skulle ligga på museet. Någon skulle få det, det behövde spelas. Det tvistades länge om hur valet av musikant skulle gå till. Många var de musikanter som reste till staden för att göra anspråk på att vara den rätta för musikstycket. De läste upp långa resuméer över vilka berömda musikstycken de framfört på de mest storslagna scener runt om i världen.
Men ingen föll juryn i smaken.

I staden bodde en ung pianist. Inte särdeles duktig på sitt instrument. Men han spelade med en äkta glädje som proffsen saknade. Den unga musikanten älskade sin musik han spelade. Låt vara att det inte blev rätt alltid, men han fortsatte ändå. Han spelade ju inte för att imponera, han spelade för att han älskade musiken.

När juryn hörde talas om denna unga pianist kallade man till sig honom och lät honom framföra sina anspråk på musikstycket. Hans enkelhet och personlighet tilltalade juryn och de var eniga om att den unga pianisten skulle få notbladen, trots att han aldrig skulle spela stycket på stadens stora scen. Man insåg att pianisten skulle vårda stycket och spela för kärleken till musiken, vilket är mycket viktigare än att spela för att visa andra.

Pianisten blev överväldigad. Han gick hem och satte omedelbart noterna på pianot och började spela. Musiken kom naturligt, han behövde inte tänka, allt bara fanns där. Pianistens kärlek till musiken återspeglade den ursprungliga kompositörens tanke med stycket.

posted by daniel @ 3:31 em