dale idag

II. Etiopien - eller när livet viker sig dubbelt ibland

Söndag förmiddag. Valfri kyrka hemma i Sverige. Kollekten skall tas upp. Ändamålet var visst nåt projekt i Afrika. Oh well, tänker du (och jag), "det känns ju bra att ge av vårt överflöd. Fint att vi kan stödja de stackars afrikanerna så de kan få mat och kläder". Det är väl så det funkar? Matbombning och en kontainer med urtvättade 'spola kröken' tröjor så vi slipper se de uppsvällda magarna i TV. Skitbra. Alla glada. Och så bygger vi en kyrka också och lär dem att sjunga 'med Gud och hans vänskap' - bra psalm. Nu kommer dom till himlen också. Ännu bättre.

Något generaliserat och raljerat men med avseende på synen på mission bland gemene man är det inte långt från sanningen ibland. Det är då ett besök i verkligheten verkligen öppnar ögon. Jag och min bror besökte Goro. En by tio timmar utanför Addis. Man hinner resa åtskilliga årtionden bakåt i tiden under tio timmar. Plötsligt försvann asfalten. Sen försvann vägen. El, mobiltäckning, varmvatten, läskunnighet, ära och redlighet. Allt tonade bort ju längre vi körde. Slingriga bergsvägar som bestod i en hjälpligt röjd fem meter bred terass från bergsväggen där hastighetsbegränsningen utgjordes av alla de fotbollsstora stenar som man fick köra över. På sina ställen hade någon vänlig själ målat uppmaningen "slowly" i skarpa kurvor. Vår chaufför tog inte denna uppmaning på allvar utan fortsatte att med fyrhjulsdriftens hjälp köra i 15-20 km/h klättrandes på stenar och klippor för att ta oss till vårt mål.

LWF (Lutheran World Federation) bedriver ett projekt i tre områden runt byn Goro. Under vår dag därute skulle vi få besöka två. För min del blev det bara ett.. Hela min uppfattning om missionsprioritering fick sig en törn då vi vandrade runt i området, till 100% befolkat av muslimer, där vi mötte mannen som numera inte bara kunde ge sin familj mat nog utan även kunde sälja överflödet och ha en inkomst. Eller kvinnorna som nu hade en pump i byn och slapp den långa vandringen till, och framförallt den tunga vandingen hem från vattenbrunnen. Eller kvinnan som med sin nya ugn slapp en rökfylld hydda och att hämta ved varannan dag utan nu hade en varm rökfri hydda och bara behövde hämta ved en gång var tionde dag. Eller jämförde den nya fina skolan med den gamla där man både kunde se in och ut igen genom väggarna. "Allt vad ni gjorde mot dessa mina minsta..."
Strax innan lunch i ett besök vid bilen för att ta ett foto på lekande barn och lämna en tröja svimmade jag.

Annars var meningen med mitt Etiopienbesök att hälsa på min bror och hans familj. Deras boende ligger på en innegård tillhörande den lutherska kyrkan i landet. Med min brors ord bor de så att de vid ett eventuellt flyganfall troligtvis skulle stryka med eftersom deras närmsta grannar är en militäranläggning och den amerikanska ambassaden. Spännande var hur man med toktydlig fascination blev utstirrad på gatan. Jag var vid ett tillfälle på promenad med min bror och med hans älsta dotter sittande på mina axlar. Tänk att få se tre vitingar på samma gång. Dessutom två män varav en utför kvinnogörat att bära på ett barn. En sordin lades på vår samvaro då jag med jämna mellanrum drabbades av magkramper så att jag fick sätta mig ner för att inte vikas dubbel av sammandragna muskler och smärta. Efter en snabb antibiotikakur var jag dock på benen och kunde fortsätta mitt afrikaäventyr på zanzibar.

posted by daniel @ 12:17 em