dale idag

Jag är på promenad genom Rom och stannar till på den stora rektangulära gräsmattan mitt i centrum. Gräsmattan är formad som en dalgång med naturliga läktare på långsidorna till något som ser ut som en löparbana av gräs. Jag befinner mig på Cirkus Massimo, på senare år använd som en utomhus-scen för musikkonserter men som har en helt annan historia. Om konserter är nutidens underhållning så är antikens motsvarighet blodiga kamper på liv och död. Cirkus Massimo grundades redan innan Colosseum byggdes. När jag går över gräsmattan slås jag av historien. Jag stannar upp, kan inte röra mig, plötsligt blir mina bekymmer som gruskorn i jämförelse med det Himalaya som mötte de som var ”underhållningens” huvudpersoner. Jag sluter ögonen och hör vrålet av de närmare trehundratusen människorna som läktarna kunde ta. Jag är där, mitt ibland de som på något brutalt sätt under den närmaste tiden kommer att mista livet. Några har redan gjort det, de fungerar som mänskliga facklor runt arenan. Andra kommer att jagas flera varv runt banan medans de blir beskjutna med pilar medans ytterligare andra kommer att långsamt bli sönderslitna av tigrar eller andra vilda djur. Brottet man begått är att man bekänner sig till den nya religionen kristendomen. Tusentals och åter tusentals kristna har gått döden till mötes just här, där jag står just under 2000 år senare. Plötsligt känns det inte så svårt att vara kristen idag, att se döden i vitögat och fortfarande välja Livet är nog inte lika enkelt. Det är tro.