Verklig underhållning
Att betala 580 kronor för något som inklusive paus är över på två timmar och tjugo minuter kan tyckas vara galenskap, slöseri med pengar eller ha något med sj att göra. Men det jag idag upplevde, och betalade 580 kronor för att vara med om var inte något av ovanstående.Jag gick på musikal för första gången i mitt liv. Rättelse, idag gick jag på en musikal som jag själv betalat för att se, för första gången. Skolmusikaler, konfirmandredovisningar et cetera har jag varit på förr.
580 spänn? Kan det vara värt 580 spänn? Man kan ju titta på sex biofilmer och ändå ha lite pengar över till godis. Framför allt om man räknar in garderobsavgiften som inte ingick i de 580. Vad får man för 580 spänn på Nöjesteatern i Malmö som man inte får på Biopalatset i Lund?
Vid första anblicken är en teater inte helt olik en biograf. Vinröda, sköna, om än något nedsuttna, stolar i en sluttande plan där det givna focus ligger längst ned i backen. Scenen. Den stora skillnaden är det som kommer att utspela sig under de närmaste timmarna. Låt vara att Ron Howard eller Steven Spielberg lägger ner enorma mängder tid och kanske framför allt pengar i sina produktioner, Tom Cruise och Keira Knightley har offrat sina normala liv för rollen som kändisar och Michael Kayman använder hela sin musikaliska proffesionalism för att krama fram varje uns av stämning i filmens olika delar. Likväl blir filmen i slutändan en produkt, något som går att duplicera i oändlighet för att föras ut till alla världens hörn.
En musikal är live. Det som händer nu, händer aldrig igen. Till skillnad från en film blir två föreställningar aldrig identiska. Timingen mellan dirigent, artist och orkester blit aldrig identisk. Därför känner jag mig priviligerad att få ta del av något som aldrig kommer åter. Artisterna bjuder på sig själva, kväll efter kväll, nytt folk varje gång. Allt är med imponerande precision. Kostymer, smink, koreografi och inlevelse.
Jag var och såg (är det för klyshigt att skriva att man snarare upplevde) cats. Det gamle musikalgeniet Andrew Lloyd Webers uppsättning där han låter en samling katter berätta en historia, eller snarare SIN historia eftersom muskalen inte är en utan snarare flera historier. Att musikalen saknade övergripande story visste jag sedan tidigare, varför jag lite lätt undrade hur man skulle kunna hålla igång en show om katter i dryga två timmar. min rådande upfattning kring katter baserar sig dessutom på föräldrarnas lata och feta katt Signe som själv under två timmar knappast kommer avsluta den aktivitet som hon kanske någon gång planerat att påbörja... nån annan gång.
Nåväl, dessa katter var allt annat än lika vår Signe. Varje kattaktär sprudlade av energi och hade ett läsktigt kattlikt rörelsemönster. Från min plats på första bänk kunde jag se varje min, blick och rörelse och det var otroligt att se professionalismen i varje artist från de gamla musikalrävarna ner till "kattungarna" spelade av barn, 13-15 år gamla. Otroligt häftigt!
Någonstans här ska det väl erkännas att jag troligen, snarast avgjort inte skulle gått på musikalen om inte jag haft en kompis i ensambeln. Elin, som spelade en katt som troligen fått spiralfjädrar i sin whiskas, bjöd mig och Simon med på en rundtur i kulisserna efteråt.
På väg hem var vi helt lyriska över vad vi fått uppleva. Det var så äkta som mänskliga katter kan vara.Att vara finkulturell kanske blir ett återkommande inslag i min värld... kanske.
posted by daniel @ 9:34 em
1 comments
