dale idag

En av de mest populära nyhetsstoffen som cirkulerar här i USA just nu är den åttafaldiga OS-guldmedaljören Michael Phelps. Nyligen svarade han på en fråga om hur han kan klara av att träna så mycket som han gjorde inför OS. Det framkom under intervjun att han har ett dagligt intag av 12000 kalorier per dag.

Vi är nu tre killar som bestämt oss för att utmana Michael Phelps. Vi ska äta mer än 12000 kalorier på en dag. Vi började med att diktera stränga regler vad gäller vad som räknas som en dag, vad som händer om man skulle spy upp det man ätit osv. Vidare besökte vi snabbköpet på skolan för att räkna ut vad som är mest kalorieffektivt. En snabb lösning är 120 Miller Lite (blasköl) eller 60 doughnuts... eller en kombination. Vi lyckades kombinera fram en fika bestående av 5500 kalorier. 12 jordnötskakor dippade i chokladfrosting, en påse chips och en och en halv liter cola... per person.
Vi kommer noggrans dokumentera denna dag och resultaten kommer att läggas upp här.

"What are you doing right now?" Frasen står mitt i fokus där ögonen hamnar varjegång jag loggar in på facebook. Facebook, denna snabbfix för personer med överexercerat socialt kontrollbehov. Via Facebook kan jag se precis vad mina fyrahundrafyrtiofyra kompisar har för sig. Alla svarar på frågan. Hemma från semesterresan, laddad för skolstart, trött, andas ut. Vad gör jag? Snett från höger kommer den varje gång. Gör jag vad jag borde? Borde jag inte plugga? Borde jag vara nån annanstans rent fysiskt. Jag tror inte det iallafall. Jag tror att jag ska vara precis här. Varför vet jag inte än, men det visar väl sig.

Dock står det där varje gång. "What are you doing right now?" Gör du din läxa? Ritar du dina 36 småbilder till tisdag, pluggar du dina spanska glosor? Läser du din introduktion till Photoshop. Nej, nej, nej... jag är på facebook, samma ställe som subtilt försöker få mig att göra vad jag borde, men jag bortser från frågan och går vidare med mitt liv.

Att i åtta av mina senaste nio flygturer blivit "slupvist utvald" att bli kroppsvisiterad och få mitt handbaggage genomgånget är smått skrattretande. Att jag dessutom de senaste tre gångerna blivit "slumpvis utvald" tillsammans med min familj som rest tillsammans med mig är snudd på skumt. Givet att vi inte har turban och långt skägg så borde vi inte känna oss övervakade, men jag kan verkligen förstå om någon annan med "opassande nationalitet" skulle råka ut för samma sammanträffande (eller som Sheldon i Big Bang Theory skulle uttrycka det: This is what people unfamiliar with large numbers would call a coincidence) för givetvis är det inget sammanträffande, vi har bara råkat ut för att hamna bland de sex-sju personer som på varje plan blir extrakollade, en sannolikhet på 4,6% (räknat på att planen har i genomsnitt 150 passagerare). Att bli det sju gånger i rad är fullt troligt, sannolikheten är 0,00000000045 eller 1 chans på 2.2*10^10. Självklart! Men för att bättra på mina odds kanske jag ska raka mig innan nästa flygtur.

Jag har även lyckats att bli nekad inträde tillbaka in i USA efter att jag besökt Mexiko ett par timmar med familjen. Jag slapp handklovar men fick sitta i en arrestlokal vid gränsen eftersom jag inte hade de papper jag behövde för att bli insläppt. Detta efter att jag kollat med en gränsvakt innan vi lämnade USA om jag hade papper nog för att få komma tillbaka igen. Lyckligtvis hade jag en lillebror med snabba ben som fick springa till bilen och hämta lite officiella papper som visade att jag faktiskt skulle studera i landet.

Lyckligtvis godkände skolan tillsist Kammarkollegiet (svenska staten) som tillräcklig personförsäkring för att jag skulle få studera här. Sett till vilka fördelar den ger mig har så är jag nog bäst försäkrad på hela skolan.