dependence day
Är ute och åker på gatorna mot Asheville centrum. Den normalt fyrfiliga vägen är sedan ett par dagar tillbaka endast tvåfilig. varför?
Två anledningar. Trafiken i Buncombe (uttalas bunkåmm) County är i det närmaste obefintlig, lärare ställer in lektioner och folk är fast på campus. Det råder nämligtn bensinbrist i hela området. Inte bara så att det är dyrt eller så. DET FINNS INGEN BENSIN I PUMPARNA. Vilket leder mig till den andra anledningen. De yttre filerna på vägen var fulla med bilar som stod i kilometerlånga köer för att komma till de mackar som faktiskt har bensin. Folk är som galna. Bilar kör slut på bensin för att leta efter en mack med bensin, folk hamnar i slagsmål vid pumparna och igår tog krisen sitt första dödsoffer då någon blev galen och sköt ihjäl en annan i en bensinkö (dock inte i min stad). De flesta mackarna har en gräns på fem dollar (vilket ger ungefär fem liter bensin) vilket ska kunna hjälpa folk ut ur bergsregionerna ner i dalen där det flödar av... eh.. bensin och... donuts.
North Carolinas guvernör har lovat bensin till Asheville inom en vecka. Det sa dom för två veckor sedan cokså. Vi får väl se hur det går...
Hur man överraskar föräldrar
Klockan är strax efter två en helt vanlig torsdagseftermiddag. Mamma Larsson sitter hemma i köket och skulpterar som hon så ofta gör. Ljudet av ytterdörren som öppnas är inget utöver det vanliga eftersom yngsta sonen väntas hem från skolan vilken minut som helst. Men det som utspelar sig de följande sekunderna var absolut att beteckna som utöver det vanliga. Mamma Larssons första tanke var "Men vilken av mina söner är det som är i USA egentligen"
Det finns många sätt att överraska sina föräldrar på. När jag var liten brukade jag leda in någon (eller båda) av mina föräldrar in i mitt rum och överraska dem med ett nystädat rum (ehh.. det hände kanske inte så hemskt ofta). Senare i livet brukade jag hitta på flera sätt att meddela akademiska framgångar. Men att dyka upp hemma i köket en vanlig torsdag när de allra flesta i ens bekantskapskrets (inklusive båda föräldrarna) tror att man är i en helt annan världsdel var nog det bästa jag lyckats med hittills.
Anledningen? För att jag kan. För att jag ville. För att det var konfaåterträff. Redan efter konfirmationen i somras föddes idén om att ta ett kort studieuppehåll och flyga hem för att vara med på återträffen nu i höst. Eftersom jag visste att föräldrarna (i all välvilja) skulle ha invändningar så höll jag det hela hemligt. Tanken var att det skulle uppdagas efterhand men när tiden gick så blev det roligare och roligare att hålla det hemligt.
Summa sumarum så hade jag en underbar weekend i Sverige och nu har jag snart jobbat ikapp det jag missade här i USA och livet är tillbaka i hjulspåren igen. Nu blir det inte fler överraskningar. Vad jag vet.
