Det bästa av två världar (?)
Even if you´re ever so excited over the new things in your life,
You´re going to end up missing the things you left behind. -J.D. (scrubs)På torsdag kommer det att vara en konstig dag. Min sista dag på Laurentii, iallafall för den här gången. Jag håller dörren öppen för en eventuell flytt tillbaka i framtiden, but as for now - I'm leaving. Jag är inte på något sätt färdig med Larran, jag har absolut inte tröttnat på korridorslivet och sanningen att säga så kommer jag att sakna mycket av det som gjort mina senaste ett och ett halvt år så speciella.
Men sen när jag återvänder från Frankrike en vecka in i Februari inleds ett nytt kapitel. Jag blir hus-bo. Kollektivare. Our De(e/a)r Residence. Så hypat. Det kommer utan tvekan bli den mest spännande flytt jag gjort i mitt liv. Eget hus. Smaka på den. Simon, Mia och Filippa kommer från den 1 Februari att vara som min psuedofamilj.
Men som sagt. Saknaden kommer att vara stor det ringa avståndet till trots. Faktum är att jag bara flyttar max en kilometer, knappt ens det. (dale vs. ögonmått och avståndsuppfattningar) Men jag flyttar från en anda, en kärleksfull korridorsanda som i mångt och mycket fått prägla vem jag har blivit under de tre senaste terminerna.
Jag skulle på detta vis vilja tacka alla som bott (och stått ut) med mig på Jungfrustigen och Gökboet. Välkomna till Hjorten.
Som ett försök till en positiv avslutning på detta frosseri i vemod så får jag ändå se det som att jag flyttar från något väldigt bra till något annat väldigt bra. På sätt och vis som det bästa ur två världar. Ett eget hus, men med det bästa kompisnäverket i världen på väldigt nära håll.
In Memorandum
En kär vän har gått ur tiden.
Efter en tids sjukdom har klockan slagit för min vän och idag fanns han bara inte där. I över ett och ett halvt år har vi mer eller mindre dagligdags setts och han har lika tålmodigt kommit med upplysningar såväl om klockaslaget som om temperaturen.
Jag talar om den digitala klokan på Synsam på Lilla fiskaregatan i Lund. Varje morgon när jag cyklat till skolan har den upplyst mig om att jag måste skynda mig till tåget, eller att det är minus -12 grader. I båda fallen något som jag gissningsvis redan visste om. Men ändå, alltid där. Varje morgon. Men sedan en tid har han varit dystert nedsläckt, och så idag var han borta, ja hela affären var borta. Inte för att jag komemr att sakna synsam, men klockan har alltid visat tre minuter för mycket än vad hon egentligen är och alltid fått mig att sätta andan i halsen på min cykelresa till tåget.
Jag sörjer.
Förövrigt:
Jag säger bara Coops hygienprodukter. Bra och så in i bänken billiga!
scrubssanningar
dr Cox:
Relationships don't work they way they do on television and in the movies. Will they? Won't they? And then they finally do, and they're happy forever. Gimme a break. Nine out of ten of them end because they weren't right for each other to begin with, and half of the ones who get married get divorced anyway, and I'm telling you right now, through all this stuff I have not become a cynic. I haven't. Yes, I do happen to believe that love is mainly about pushing chocolate covered candies and, y'know, in some cultures, a chicken. You can call me a sucker, I don't care, because I do believe in it. Bottom line: it's couples who are truly right for each other wade through the same crap as everybody else, but the big difference is they don't let it take them down. One of those two people will stand up and fight for that relationship every time. If it's right, and they're real lucky, one of them will say something.
JD:
It sucks beeing lonely, no matter how many people you have around.
