Lite lätt stillastående
Lyssnade på radio, på radiosporten faktiskt. Föga överraskande med tanke på mitt genuina sportintresse. Nåväl, sportkommentatorer har roliga uttryck för sig som ibland går att applicera på sitt eget liv. Den gode Lasse Granquist betecknade en svensk landslagsmittfältare som "lite lätt stillastående". Stillastående borde i sig vara ett digitalt begrepp, iallafall i avseende att antingen är man eller är man inte stillastående. 1 eller 0. Hur är man då "lite lätt" stillastående?
I dagarna lever jag mest av tiden. Skolan börjar om en vecka och jag bor fortfarande kvar i hemmets trygga vrå. Hemmet i det här fallet är barndomshemmet i Stoby. Anledningen är enkel. Jag har inte råd att köpa egen mat. Csn har ännu inte välsignat mig med min första studiemedelshjälpförsändelse. Därav att mitt liv inte riktigt har styrfart just nu. Lite lätt stillastående alltså. Men mamma och pappa har iallafall TV. Inte för att jag har saknat TVn under halvåret på hjorten (nej, vi har faktiskt ingen TV) men under stora sportevenemang är det kul att kunna följa våra svenska stjärnors kamp mot världseliten.
Annars är det en hel del som ska sättas i rullning i höst. Nödvändiga förberedelser inför min termin i USA till våren såsom visumansökning med numera nödvändig intervju vid amerikanska ambassaden i Stockholm. Skolan kommer att vara lite tuffare i höst också. Jag har hållit igång lite de senaste dagarna och det känns ganska bra ändå. GylfGunnar, vårt inomhuskorpenlag har klättrat upp i div 2 i höst och jag hoppas att vi får speltider som inte krockar med min ordinarie fotbollsträning. Hoppas, hoppas. Röke Blås ska ha två stora konserter i vår. RB feat. Bengt Johansson 13/10 och RB feat. Gospel Company och Frank Ådahl 11/11.
Men as for now - lite lätt stillastående
"Välja och vraka" vs. "Hitta och hittas"
Denna veckan har gått i E4ans tecken. Efter att ha kört 140 mil på denna väg hittills (jag är med andra ord inte klar, ska lägga till 90 mil till innan veckan är över) så har jag haft lite tid att fundera på saker och ting. Tillexempel har jag insett att jag inte alls är någon hängiven 2+1 fantast. Jag skiter i hur många liv det kan spara, bygg fyrfiligt för sjutton! De tre milen mellan Ljungby och Värnamo är samma pina varje gång man kommer dit. Nåväl, inte ska jag sitta och skriva en blog om 2+1vägar.
Nej, det som tagit upp min tankeverksamhet den senaste tiden är skillnaden på "välja och vraka" och "hitta och hittas". Vem har sagt att någon ska kunna få, eller ens kan, välja och vraka? Många gånger har jag försökt bli vald. Pang - blindstyret sprang rakt in i samma vägg som sååå många gånger innan. När ska jag lära mig? Nog för att man populärt brukar säga att man bär blind i det avseendet men en stor vägg borde jag ju kunna se, i synnerhet eftersom det är SAMMA vägg, gång efter gång.
Hitta och att hittas, kan det vara så enkelt? Enkelt förresten? Som jag ser det kan det vara en bra mycket mer plågsam process än att få sväva fram ett par dagar... innan min mycket välbekanta vägg dyker upp. Verkligheten, sanningen - smärta.
Men ändå, det var ju så trevligt fram tills dess. Kanske är slutprodukten ändå bättre om man väntar till man hittar och hittas. Kanske? Nog ÄR den bättre, eller? Men kommer den, och NÄR kommer den?
Kanske vill jag inte bli hittad, kanske vill jag bara hitta, men inte hittas. USA till våren - ännu en skyddsbarriär att gömma mig bakom i denna veritabla kurragömmalek. Vad händer när alla bra gömställen är slut? Finns det någon anledning att gömma sig då? Finns den som letar kvar?
Hur länge orkar du?
Man är aldrig turist i sin egen hemstad
Idag var jag i Lund. Inte så uppseendeväckande kanske med tanke på att jag de facto är mantalskriven i den staden. Men eftersom jag är som jag är och Lund är som Lund är, det vill säga att jag är en rotlös kringflackande säsongsinkomstkarnevor och Lund är studentstaden med stort S som drastiskt sjunker i antal innevånare när kalendern visar Juni, så var det ganska spännande att upptäcka sin egen hemstad så som den verkligen är bortom alla univeristets- och LTH-studenter. (det är så skönt att vara MAH-student ibland och slippa hamna i "fulla stökiga lundastudenter som tror att status i diverse olika univeristetssällskap ger någon som helst förtur någonstans överhuvudtaget i den riktiga världen utanför LU")
Nåväl, man är ju som bekant aldrig turist i sin egen hemstad men idag var jag det. Jag tog god tid på mig att läsa en informationsskylt om Lundagård som jag säkert passerat 100 gånger förut utan att ägna den så mycket som en tanke. Jag funderade på att följa med medlemmarna av en polsk turistgrupp som formliigen välde ut ur en för ändamålet alldeles för liten polsk turistbuss, in på en guidad tur i domkyrkan. Där var jag ju på skåneresan i tredje klass och kände mig därför överkvalificerad för att gå på en sådan rundtur. Långsamt gick jag längst gatorna i mitt kvarter och insåg att vi hade en naprapatmottagning praktiskt taget runt hörnet. Bra att veta om det skulle behöva komma till hands. På Mårtenstorget stod en dam som verkade vara född närmare det första än det andra världskriget och stirrade på en slängd servett och såg ut att undra vad för utommänsklig ansamling ondska som någon måste besitta för att ha samvete nog att skräpa ned på det sättet. Medan jag till fullo njöt av min b-klass kebabrulle på en bänk vid mårtenstorget så hindrade jag tydligen en nödig alkoholist att uträtta sina behov i en papperskorg alldeles vid min bänk. "Jag är så nödig att jag hade gjort det, men killen sitter ju faktiskt och äter här" Tydligen spelade de 150 personerna som just då handlade från olika stånd på veckomarknaden på ovan nämna torg inte någon roll.
Ja, Lund är i sanning en bra stad att bo i. Hade det inte varit för att en stor majoritet av mina vänner i staden tillhör kategorin "studenter" och därför per definition flyr staden under sommaren och lämnar ett socialt tomrum så hade jag lätt kunnat bo här året runt. Men pengarna finns någon annanstans. I mitt fall ute i Europa - men där har jag aldrig tid att turista.
