dale idag

Tänk er att jobba 19 timmar per dygn i maxtempo under 29 dygn och vila ut endast under konstant föraning om att få vilan avbruten av en hink vatten eller liknande. Tänk er 48 personer, varav två tredjedelar är pubertala fjorton- och femtonåringar, som bor mer eller mindre på varandra och som vid dåligt väder trängs inomhus på en väldigt liten yta. Tänk er en oavbruten ljudvolym som troligen är strax över vad som skulle ses som tillåtet av arbetsskyddsstyrelsen utan tillbörlig hörselskyddsutrustning. Jag kan inte tänka mig något bättre. Jag har i sommar för tredje gången fått äran att ingå i ledarteamet under konfirmandlägret på Breanäs Missionsgård. Breanäs, denna underbara plats på jorden – lätt en favorit i Sverige. Tänk att mitt i Guds underbara skapelse få chansen att undervisa 32 ungdomar om det viktigaste valet i deras liv, och underbygga dem som redan gjort valet att godta det erbjudande som står öppet för alla människor att få ett evigt liv i perfekt relation med Gud! Tänk er att under en månad få visa på att i alla aspekter av livet kan Gud få vara en ledstjärna utan att man för den sakens skull lever ett världsfrånvänt och tråkigt liv. Att få se en tonåring vända sin självbild med närmare 180 grader är i det närmaste total glädje, att läsa vittnesbörden från dem själva om hur kristendomen tagit steget från söndagsskolehistorier och familjetradition till en levande relation med kungen i deras liv berör på det djupaste plan man kan tänka sig. Att få vara med när dessa 32, en efter en, inför (ibland oförstående) familj, släktingar och vänner svarar att de vill leva sitt liv med Gud som kärna och stjärna fick en macho tjugosexåring att få tårar i ögonen. När jag ser tillbaka på sommarens absoluta höjdare så är det med en tacksamhet och glädje och med en otämjbar längtan till den dagen då allt kommer att vara så perfekt så att till och med ett konfirmandläger på Breanäs får stå tillbaka lite.

Jag är på promenad genom Rom och stannar till på den stora rektangulära gräsmattan mitt i centrum. Gräsmattan är formad som en dalgång med naturliga läktare på långsidorna till något som ser ut som en löparbana av gräs. Jag befinner mig på Cirkus Massimo, på senare år använd som en utomhus-scen för musikkonserter men som har en helt annan historia. Om konserter är nutidens underhållning så är antikens motsvarighet blodiga kamper på liv och död. Cirkus Massimo grundades redan innan Colosseum byggdes. När jag går över gräsmattan slås jag av historien. Jag stannar upp, kan inte röra mig, plötsligt blir mina bekymmer som gruskorn i jämförelse med det Himalaya som mötte de som var ”underhållningens” huvudpersoner. Jag sluter ögonen och hör vrålet av de närmare trehundratusen människorna som läktarna kunde ta. Jag är där, mitt ibland de som på något brutalt sätt under den närmaste tiden kommer att mista livet. Några har redan gjort det, de fungerar som mänskliga facklor runt arenan. Andra kommer att jagas flera varv runt banan medans de blir beskjutna med pilar medans ytterligare andra kommer att långsamt bli sönderslitna av tigrar eller andra vilda djur. Brottet man begått är att man bekänner sig till den nya religionen kristendomen. Tusentals och åter tusentals kristna har gått döden till mötes just här, där jag står just under 2000 år senare. Plötsligt känns det inte så svårt att vara kristen idag, att se döden i vitögat och fortfarande välja Livet är nog inte lika enkelt. Det är tro.

När jag i augusti var på väg ner med en busslast människor till Rom stannade vi vid en rastplats i södra Tyskland för att äta. Jag hamnade vid ett bord tillsammans med en mer rutinerad chaufför som frågade om jag varit i Rom förut. Nej, svarade jag, men jag har kört i Paris ett par gånger. Medvetet, för att inte visa mig svag, utelämnade jag att jag inte direkt gillar att köra i Paris. Oohh, svarar den andra chauffören, vänta bara, Rom är flera gånger värre än Paris… Utåt log jag tillsvars men inom mig gjorde alla mina kroppsfunktioner uppror och jag kände att det jag mest av allt ville just då var att springa rakt ut i skogen så att ingen kunde hitta mig. Två dagar senare var jag i Rom och trafiken var mycket riktigt värre än i Paris, men på ett sätt som passade mig. Jag kan inte beskriva vad det är men någonstans känner jag att alla galna bilspel på datorer och TV-spel har gjort mig till en bättre chaufför i Rom. Nu, nio månader senare är jag tillbaka och guiden berättar glatt om Roms trafik i microfonen på vägen ner säger att trafikskyltar är bara rekommendationer i norra Italien, medan de bara är dekorationer i södra Italien. Då slog det mig att Rom ligger just mitt emellan och att en alldeles perfekt kombination av dessa två passade mig som hand i handske. Guiden gav mig följande vitsord på väg hem från Rom idag; Du kör ju som en äkta Romare… Närsomhelst och varsomhelst annars än i Rom hade det mest varit en förolämpning och en anklagelse om att helt enkelt inte vara kompetent att visa hänsyn till andra trafikanter. Men just där så satt den som en krocketklubba på skenbenet. Jag är stolt över att kunna köra som romarna i Rom för som bekant gör man i Rom på romarnas vis.