dale idag

Spring Break

Blog kontra dagbok skrev jag för några månader sedan. Detta inlägg blir nog mer åt dagbokshållet... kanske... vi får väl se vad som händer, jag lovar att försöka begränsa mig, det kan kanske bli långt.

Varje amerikansk universitetsvårtermin har en självskriven höjdpunkt, en anledning för amerikanska fjuniga ungdomar i tidiga 20 vallfärda till florida eller cancun i mexiko för att spendera så mycket pengar på alkohol och billig öl (som behöver drickas i sådana mängder att det är på gränsen till att de drunknar innan de blir fulla) att de inte kan kan nämna två saker som hände mellan att de lämnade lektionssalen för sista gången ocha tt de var tillbaka i sina dubbelrum på campus - spring break.

Jag och fyra vänner (Kevin från Japan, Alan från Mexiko, Fredrique från Frankrike och Gabriel från Chile) beslutade att göra det motsatta. Att istället för att välja en charter till solen packa in oss i en hyrbil och bege oss norrut, till kylan i New York och Boston. Redan här kan man ifrågasätta om vi var mer vid våra sinnens fulla bruk än våra överförfriskade kursare som några av dem säkerligen började spy redan i gaten på Asheville/Hendersonville Regional Airport. För att vidare underminera min egen förmåga att förutse och bedöma mina gränser så hör det till saken att New York ligger 12 timmars effektiv bilfärd från Asheville (förutsatt att man hittar till sitt vandrarhem i Brooklyn på första försöket vilket inte vi gjorde) Boston i sin tur ligger ytterligare fyra-fem timmar norrut vilket ger en hemresa på sammanlagt åtminstone 16 timmar. nåväl tänker ni, dom var ju fem som kunde dela på körningen. I USA måste man vara 25 för att få köra hyrbil (utan ett överdrivet tilltaget tillägg på $35 om dagen per underårig förare) och antalet 25+ på vår resa var *trumvirvel*... en. Jag. Med andra ord var det så att det var jag som körde.

Hemresan blev en historia för sig. Sista natten i Boston skulle vi vara fem inneboende i en liten tvåa som redan hade sina två ordinarie inneboende. Tidigare på kvällen bestämde vi oss för att bege oss till bostons lekpalats och spela laserdome och köra go-cart. Så tänkte uppenbarligen femton miljarder andra boston-bor också, så vi kom inte därifrån förrän 01.00 när vi bestämt att vi skulle köra 06.00 följande morgon. Efter att ha släppt av diverse andra vänner i boston och kört vilse minst två gånger kom vi hem till Stan Nakamura (Kevins vän i Boston tillika kusin till Shunsuke Nakamura som är mittfältsstjärna i Celtic i Skottland) föreslog jag att vi skulle vända i dörren och börja köra direkt för så mycket sömn skulle det ändå inte bli, klockan var då strax över 02.00.sagt och gjort, vi packade våra saker i vår hyrda misubishi endeavor och ställde kosan mot 7eleven för införskaffande av tillbörligt natttilltugg (en stooor kaffe, red bull och kakor). kvart i tre på natten började hemresan, då hade jag redan varit vaken i nästan arton timmar... Klockan sju gav jag upp, svalde min heder och bad Kevin ta över ratten ett tag så jag kunde blunda ett par timmar. Klockan 18.15 parkerade jag bilen på campus och hemresan var över. äntligen.

Fram tills denna pärs hade vi dock haft det otroligt bra (hemresan var och bra... fast på ett annat vis kan man säga)Vi började som sagt resan med att lyckas köra runt ett bra tag i (på?) brooklyn. Vi var inte villse, avbsolut inte, vi hade en karta och kunde se exakt var vi var och vart vi skulle men teorin och praktiken och framförallt trafiken är inte alltid förenliga. En vänlig taxichaffis ledde vägen till vårt hostel. En bra place, nära till tunnelbanan så vi kunde ta oss till manhattan relativt smärtfritt. Missade dock att flytta bilen när det var städningsdags på gatan och vips var vi $45 fattigare och inte blev gatan något renare heller...

Abercrombie & Fitch på 5th avenue förtjänar ett speciellt omnämnande här. Helt snabbt för oinsatta är A&F en omåttligt populär och trendig klädaffär som riktar sig främst till killar och tjejer i min åldersgrupp (+/- några år) som har möjlighet att spendera en förhållandesvis (är det ett ord?) mindre rikedom på kläder som i all ärlighet är riktigt snygga. Eftersom tre av mina resekamrater tillhör den kategorin spenderade vi en timme i denna enorma affär. Jag som inte hade för avsikt att köpa något fann mig själv att analysera besökare, personal, inredning och musik. Tillskillnad från övriga A&F jag varit i så hade detta A&F inga manekängdockor, de hade levande modeller som bara stod där, två och två utställda, uppklädda och dansande till den överdrivet höga musiken. Glatt hälsande på alla som gick förbi spred de en känsla av att "jag skulle också vilja vara så glad och se så bra ut". I kontrast till dessa hängde det stora tavlor på väggarna, också föreställande ungdomliga modeller, fast utan kläder, ensamma och med ett mycket mer nedtonat uttryck i ansiktet. Budskapet var enkelt, jag hade aldrig tänkt på det innan. Utan A&F kläder är du naken, förlorad, utan vänner och lever ett ganska tragiskt liv. Botemedlet är enkelt. Köp våra kläder. Bli inne, bli som alla andra, vi vet vad som är snyggt, kolla på alla snygga människor vi hittat som gärna har våra kläder och titta på alla andra som shoppar hur gärna dom vill se ut som våra modeller. Återigen, köp våra grejor! Signifikativt är hur de bemöter kunderna; "Finding what you need okay?" Frågan förutsätter ett par premisser. 1) Jag vill köpa deras grejor. Nåja, jag är ju faktiskt i deras affär så det är väl ett rimligt antagande. 2) Jag lever ett imkomplett liv, ett liv som kan kompletteras av A&F. Frågan kräver ett ja eller ett nej. Jag provade något överraskad att svara "actually, I do", den brett leende modellkillen tittade mystiskt på mig där jag stod lutad mot en pelare, inga A&F-kläder varken på mig eller i famnen på väg att prova eller köpa. "This is not where I look for things I need, I might want a few things (en ganska grov lögn, där fanns mycket jag ville ha) but what matters I get from elsewhere" sa jag och försökte att inte låta överlägsen. Killen spärrade upp ögonen, önskade mig lycka till och vaggade vidare i takt med en upp-beat techno variant av nån kärleksdänga. Lite orättvist var det kanske att ge mig på en modell, men kan A&F attackera oss kunder med exsistensiella frågor om vad som verkligen spelar roll så kan jag få ge tillbaka lite.

Boston... Bubblare på favoritlistan över amerikanska städer. Vilket ställe. Askallt dock, dom får jobba på det.

Nu ska jag sova. Imorgon är det plugg som gäller. Tenta i Amerikansk religionshistoria måndagmorgon. glädje.

posted by daniel @ 5:44 fm 3 comments