III. Hakuna Matata - eller vad som händer på en restaurang utan tidsuppfattning
Varenda unge i västvärlden har sedan 1994 genom Disneys mest kända markatt och vårtsvin lärt sig betydelsen av Hakuna Matata. De vill säga att de vetat vad det betyder, rent språkligt - men inte fullständigt förstått vad det innebär. Det är inte bara två ord. Det är inte ett talesätt. Det är inte ens ett förhållningssätt eller en mentalitet - det är ett liv. Det är att sätta sig på en restaurang för att en halvtimme senare få bestick och en meny. Det är att inse att menyn innehåller en massa maträtter som inte överensstämmer med vad som finns i köket vid den givna tiden. Det är att få sitta i en timme och fyrtiofem minuter och vänta på sin mat. Framförallt är det att allt detta verkligen inte gör nåt alls. För vad finns för mig att göra istället? Vad är viktigare just då är att sitta och få möjlighet att lugna ner sig. ta det lugnt. andas. På zanzibar finns ett talessätt som går ut på att den tid som vi får sitta och vänta - det är vunnen tid. Det är tid som du har till att göra inget alls. En möjlighet till att varva ner.
Det ironiska var kyparens by-default-svar. "hakuna matata - cirrrrty minits" En halvtimme? första kvällen hade jag min mobil med klocka. men sen var jag som alla andra. klocklösa. på verklig semester på en tidlös ö. Jag vaknade när solen gick upp och gick och la mig när solen gick ner. Åt när jag var hungrig och andades in och ut vid behov. Fyra och ett halvt års studier är över och jag lyckades förtränga hela den tiden på fyra dygn med en bok i en hängmatta mellan två palmer på en kritvit strand.
Jag kunde vandra på stranden i en halvtimme och träffa - ingen. Alldeles ensam på en av de platser Gud lagt ner mest tid på i skapelseögonblicket. Jag - standen - solen och indiska oceanen. Jag hade solkräm med mig, och på mig... men går man med vattnet runt anklarna och händerna i vattnet för att tvätta av vackra snäckor spolas även apotekets 'väldigt vattenfasta' solkräm av och ytterst lokal solbränna uppkommer. I know, been there, done that, bear the evidence.
mycket finns att berätta, men ord och digitala media kan inte återge upplevelsen av den mest fullständiga avslappning jag upplevt någonsin. Plötsligt upplevdes livet, bara kort efter den mest stressiga tiden i mitt liv, som helt problemfritt. Jag levde i hakuna matata.
II. Etiopien - eller när livet viker sig dubbelt ibland
Söndag förmiddag. Valfri kyrka hemma i Sverige. Kollekten skall tas upp. Ändamålet var visst nåt projekt i Afrika. Oh well, tänker du (och jag), "det känns ju bra att ge av vårt överflöd. Fint att vi kan stödja de stackars afrikanerna så de kan få mat och kläder". Det är väl så det funkar? Matbombning och en kontainer med urtvättade 'spola kröken' tröjor så vi slipper se de uppsvällda magarna i TV. Skitbra. Alla glada. Och så bygger vi en kyrka också och lär dem att sjunga 'med Gud och hans vänskap' - bra psalm. Nu kommer dom till himlen också. Ännu bättre.
Något generaliserat och raljerat men med avseende på synen på mission bland gemene man är det inte långt från sanningen ibland. Det är då ett besök i verkligheten verkligen öppnar ögon. Jag och min bror besökte Goro. En by tio timmar utanför Addis. Man hinner resa åtskilliga årtionden bakåt i tiden under tio timmar. Plötsligt försvann asfalten. Sen försvann vägen. El, mobiltäckning, varmvatten, läskunnighet, ära och redlighet. Allt tonade bort ju längre vi körde. Slingriga bergsvägar som bestod i en hjälpligt röjd fem meter bred terass från bergsväggen där hastighetsbegränsningen utgjordes av alla de fotbollsstora stenar som man fick köra över. På sina ställen hade någon vänlig själ målat uppmaningen "slowly" i skarpa kurvor. Vår chaufför tog inte denna uppmaning på allvar utan fortsatte att med fyrhjulsdriftens hjälp köra i 15-20 km/h klättrandes på stenar och klippor för att ta oss till vårt mål.
LWF (Lutheran World Federation) bedriver ett projekt i tre områden runt byn Goro. Under vår dag därute skulle vi få besöka två. För min del blev det bara ett.. Hela min uppfattning om missionsprioritering fick sig en törn då vi vandrade runt i området, till 100% befolkat av muslimer, där vi mötte mannen som numera inte bara kunde ge sin familj mat nog utan även kunde sälja överflödet och ha en inkomst. Eller kvinnorna som nu hade en pump i byn och slapp den långa vandringen till, och framförallt den tunga vandingen hem från vattenbrunnen. Eller kvinnan som med sin nya ugn slapp en rökfylld hydda och att hämta ved varannan dag utan nu hade en varm rökfri hydda och bara behövde hämta ved en gång var tionde dag. Eller jämförde den nya fina skolan med den gamla där man både kunde se in och ut igen genom väggarna. "Allt vad ni gjorde mot dessa mina minsta..."
Strax innan lunch i ett besök vid bilen för att ta ett foto på lekande barn och lämna en tröja svimmade jag.
Annars var meningen med mitt Etiopienbesök att hälsa på min bror och hans familj. Deras boende ligger på en innegård tillhörande den lutherska kyrkan i landet. Med min brors ord bor de så att de vid ett eventuellt flyganfall troligtvis skulle stryka med eftersom deras närmsta grannar är en militäranläggning och den amerikanska ambassaden. Spännande var hur man med toktydlig fascination blev utstirrad på gatan. Jag var vid ett tillfälle på promenad med min bror och med hans älsta dotter sittande på mina axlar. Tänk att få se tre vitingar på samma gång. Dessutom två män varav en utför kvinnogörat att bära på ett barn. En sordin lades på vår samvaro då jag med jämna mellanrum drabbades av magkramper så att jag fick sätta mig ner för att inte vikas dubbel av sammandragna muskler och smärta. Efter en snabb antibiotikakur var jag dock på benen och kunde fortsätta mitt afrikaäventyr på zanzibar.
I. Ethiopian Airways - eller att möta den afrikanska soluppgången artificiellt
Ethiopian Airways. Inte det billigaste alternativet men vad de erbjöd gjorde att deras turkiska rivaler fick stå tillbaka. Med ethiopian kan man för en mindre summa lägga till en resa till Zanzibar utöver turen t/r Addis Abeba. Planet var det äldsta jag satt min fot i. Jag trodde att man samfällt i flygbranchen av ren medmänsklighet hade skrotat alla plan med takmonterade CRT-skärmar men lösningen på mysteriet var tydligen att Ethiopian köpt in dem alla. Troligen fick de ett schysst paketpris på lite åttiotalsdokumentärer att visa på planet för sämre "in-flight entertainment" får man leta efter. (Och då har jag ändå flugit från New York till Helsingfors med FinnAir där man helt enkelt flög med ickefungerande hörlursuttag i halva planet, jag fick då titta på stumfilm i sju timmar).
Jag har hört att den afrikanska soluppgången skall vara nåt speciellt. Snabb har jag hört. Men vad vi fick uppleva 04.30 en timme innan planet påbörjade sin landning i Addis var absurt. Helt oprovocerat slås samtliga (och jag menar A L L A) lampor på i planet. En kvart senare när jag lyckats somna bort från CRTskärmarnas erbjudande om att gå med i deras frequent flyer program väcks jag av en flygvärdinna som enträget försöker få mig att beställa lite dricka. Jens Daniel Larsson tackar då för första gången i världshistorien nej till en cola. Ytterligare tjugo minuter senare serveras "frukost" - utan dricka.
Flighten mellan Addis och Zanzibar skulle gå via Dar Es Salaam. Fine. Dock visar den sanslöst bristfälliga informationstavlan på Addis international att min flight även går till Kilimanjaro. Okej tänker jag som har dålig koll på Tanzaniansk geografi, planet går väl vidare dit efter besöket på Z-bar. Näpp. Ethiopian Airways hade visst slarvat bort ett flygplan som skulle gå mellan Kilimanjaro och Addis. lösningen blev att vårt plan, då redan en timme sent, fick göra ytterligare ett stopp på vägen. Jag undrade stilla vad tanterna hemma i Hässleholm skulle säga. De som blev tokrasande om jag som stadsbusschaufför gjorde ett extra stopp för en rullstolsbunden man som skulle slippa en decimeter snömodd... Än mer spännande blev det för de tio passagerare som klev på vårt plan i Kilimanjaro i tron på att de skulle till Addis och de fick veta att de skulle få flyga en nätt omväg om Dar och Zbar. Bara sju timamr extra om man räknar den timmen de stod på marken på varje ställe.
Flygplatsen på Zbar var ... speciell. En ensam white board visade de första tio flygningarna under dagen och snubben som skulle stryka flighter efter hand för att ge plats åt nya var väl sjuk. Eller nåt. Kvinnan i incheckningen tog god tid på sig. Kan tro det då hon skulle hinna med att leta en en massiv bibba listor efter mitt namn. Datorer? Nej. Slutligen återfanns jag i listan, obetydligt felstavad och jag fick mitt handskrivna boardingpass. Passagerare 03. Det danska paret framför mig i kön var visst 01 och 02 i vårt plan. Så mycket för säkerheten. Danskarna framför mig fick blåögt dessutom betala $30 var i international fight tax. Jag hävdade med bestämdhet att min skatt redan var betald och slapp helt enkelt betala.
Väl tillbaka på Arlanda kom fyra väskor ut på baggagebandet. Sen stannade det. En kvart senare upplyses vi om att en baggagelucka på planet frusit fast. kan tro det när det skilde nästan 50 grader i temperatur från där vi lyfte till där vi landade.
Examen
Mycket skulle hända och tiden var kort. Heltidsstudier. Skriva. Deadlines. Skriva. Läsa artiklar. Korrläsning. Skriva. Korrigera. Flytta ut. Skriva. Läsa. Förbereda. Städa. Skriva. Opponera. Respondera. Korrigera. Jag gick från att vara heltidsstudent i Sveriges akademiska centrum till att vara anställd av Svenska kyrkan i vad som av många nog anses som skånes armhåla. Mycket har hänt. Och på kort tid. Men mitt i vad som nog ändå var mitt livs mest hektiska månader har jag hunnit med att hitta frid. På ett plan blev lösningen en visit i Afrika.
Jag tänker inte skriva detta som en dagbok. Mycket kommer kanske vara lite osammanhängande, men jag vill dela med mig av lite guldkorn från min andhämtning den 19-29 Januari. I tre delar kommer jag att publicera lite av vad jag varit med om som genom mina västerländska glasögon tedde sig... underligt. Minst sagt.
