dale idag

"Han måste bli större och jag mindre."
Joh 3:30

Det är svårt att uttrycka en bättre önskan än så vad gäller vår relation till Gud. Simpelt och glasklart.
Man skulle kunna tro att jag borde veta bäst om vad som är bra för mig. Det är ju ändå mig det handlar om. Mig, min kropp, mitt liv, min framtid, min karriär. Dock finns det en som känner mig bättre än jag, jag själv, gör. "Benen i min kropp var inte osynliga för dig när jag formades i det fördolda ... Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster" (Ps 139). Gud känner mig utan och innan "innan ett ord är på min tunga, vet du, HERRE, allt om det". Finns det en större trygghet någonstans än i denna visshet. Gud, allt i universums skapare känner mig, har vetat om mig långt innan jag föddes. Gud, samma Gud som hjälpte Daniel i lejongropen, som var med Jona i fiskbuken, som teleporterade Filippus, som befriade Paulus ur fängelset, som offrade sin egen son av kärlek till oss.

Jag är korkad. Så är det bara. Jag har ett begränsat intellekt, en framförhållning som stannar någonstans strax framför nästippen. Hur kan jag överleva utan hjälp? Var finns en bättre hjälp än hos Gud? Gud är större än mig. Gud vet mer än jag. Hur många gånger glömmer jag inte bort det. I mitt begränsade synfält är jag ganska smart, jag har koll och tänker på framtiden. Men Gud är större. Ibland är det som om Gud inte får plats i min världsuppfattning. Jag är stor nog. Tänker jag. Zooma ut Daniel, låt Gud få styra. Vore det inte bra om någon kunde påminna mig om att jag faktiskt inte är störst i mitt liv?

Varje morgon när jag tittar mig i spegeln har jag en påminnelse. I<† Utan att göra för stora anspråk så tycker jag att jag gjort ett smart drag.